Jorden de ärvde av Björn af Kleen

Å ena sidan är jag lite fascinerad av överklassen, å andra sidan skulle jag normalt inte plocka upp en sån här bok. Men det gjorde jag och det är jag glad för.

Björn af Kleen är kulturjournalist och började fundera över sitt ursprung. Hans namn är adligt men han är inte med i adelskalendern. I sitt sökande över sitt förflutna upptäckte han en massa spännande saker om den svenska överklassen idag. Till exempel det här med fideikomiss, ett ord jag aldrig hört innan men som har en påverkan på vårt samhälle idag och som är ganska knepigt att förhålla sig till.

Fideikomiss innebär att en egendom inte kan delas upp vid arv, utan att arvet tillfaller äldste sonen. Den ställer sig därmed över alla arvslagar. Förlegat och varför? Jo, adeln upptäckte ju när deras egendomar splittrades mellan flera olika arvingar att makten och rikedomarna sjönk. En bibehållen gård med mark är mer värd än om den delas upp. Därför ansöker man om fideikomiss.

Sverige är ett av de få länder som har kvar detta 1700-tals system. Första gången det var på tal om att avskaffas var redan 1810. Sen dess får inga nya bildas. 1964 bestämde man att det skulle avregleras helt. Trots det så förlänger regeringen och ger dispens till massor av gårdar och egendomar runt om i Sverige. Idag finns ungefär ett 40-tal kvar och de växer sig allt starkare.

Björn af Kleen har farit runt och intervjuat flera av dessa godsägare och det är fängslande läsning. När baronen på Svenstorp och Björnstorp delade ut lördagsgodis fick bara två av dem en chokladkaka. Anledning? För att baronen ville lära barnen att livet var orättvist.

Enligt Björn af Kleen så växer bara storgodsen i form av bolagiserade stora egendomar vars mark och skog upptar stor procent av svensk mark. I Skåne och Sörmland 13%. I Dalarna finns fideikomiss som är större än Gotland och adeln själva består av 2,5 promille av Sveriges befolkning. Dessutom lyfter de rätt mycket EU-bidrag. Exempelvis hela Nackareservatet är fideikomiss som hyrs ut till kommunen av Johan af Petersen.

Läs den! Den är riktigt bra och underhållande och man berörs av många av de intervjuer som han gjort på ett kanske inte alltid ett så positivt sätt.

Läs mer om boken här:

- Tidningen Kulturen: Jordegendomarna som ännu idag ägs av svensk adel
- Dalarnas tidningar: Jorden de ärvde

- DN: Björn af Kleen, Jorden de ärvde
- Expressen: Björn af Klee, Jorden de ärvde
- SvD: Arvet från en förlorad feodal epok

Att lägga ifrån sig boken...

Funderar starkt på att sluta läsa Älskade syster av Joyce Carol Oates. Jag har läst ungefär halva och nu har det tagit stopp. Den ligger bara i väskan. Jag tar inte upp den på pendeltåget. Den ligger vid nattduksbordet men jag somnar utan att ha läst en rad.

Den intresserar mig helt enkelt inte. Jag tycker den är omständligt och jag stör mig på huvudrollskaraktären och jag struntar i hur det går för familjen. Jag tycker hela familjen är motbjudande (vilket säkert är författarens syfte) och bryr mig inte alls om vad som händer dem. Jo, en sak vill jag veta och det är vem mördaren är men det känns mer lockande att googla fram resultatet än att tvingas plöja trehundra sidor till.

Boken byter fokus hela tiden. Oates byter perspektiv och skiftar från första till tredje person hela tiden. Ibland är det en berättarröst som talar.Jag medger att det är skickligt gjort av författarinnan men jag samtidigt känns slarvigt och oredigerat. Som om någon redaktör på förlaget bara släppt igenom utan granskning.

Nej, Älskade syster blir nog inte utläst. Inte i år i alla fall. Betrakta detta som en recension.

En trio jag inte ens orkade läsa klart

Jag brukade sluka chic lit men på sistone är det som det bara tar stopp. Inte ens Marian Keyes lyckades passera min trötta hjärna. Den senaste boken En förtjusande man, tung som en tegelsten, kändes bara så dödens långsam och tråkig. Den berättar historien om politikern Paddy de Courcy och fyra kvinnor som kretsar runt honom. Det är journalisten, den första kärleken, älskarinnan och den blivande frun. Boken berättas ömsom av journalisten Grace, första kärleken Marnie och älskarinnan Lola. Jag gillar berättargreppet men historierna i sig är tjatiga, långsamma och tråkiga. Tycker boken tappar tempo just på grund av berättargreppet. En annan författare kanske hade gjort det skickligare.

Men Marian Keyes är ju liksom drottningen av chic lit och det är tråkigt att det inte blir bättre. Jag läser en tredjedel innan jag struntar i resten.

39-årskrisen är skriven av Jane Green som ligger bakom böcker som Babyfeber, Ärligt talat, Mellan raderna och fantastiskt roliga Min smala lycka. Här i 39-årskrisen blir det dock platt fall. Hollys första kärlek Tom dör i en bilolycka. Ett år innan de ska fylla fyrtio år. Hon bjuder in sina gamla vänner för att minnas och tillsammans med en massa vin rullas deras bakgrunder upp.

Det är svårt att hoppa rakt in i människors liv så här. Det är många karaktärer vars historier ska berättas samtidigt och jag tycker inte Jane Green lyckas alls. Det blir bara rörigt och tråkigt och jag lyckas inte uppbåda ett enda engagemang för någon och istället för njutning och avslappnat blir det bara tråkigt att läsa så boken förpassas tillbaka till bokhyllan också.

Inte i kategorin chic lit, utan i någon slags hbt-true-lit hamnar svenska Kristina Hultmans bok Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay. Fantastisk titel. Rörig bok. Jag läser och läser och blir inte kompis med varken stil eller personer. Jag tror dock inte att jag ger den här boken dens rätta chans. Det här är en bok som man nog skulle behöva läsa 50-100 sidor i sträck för att riktigt komma in i den. Mina fem-sidor-innan-jag-somnar-varje-kväll gör att jag aldrig kommer in i den och inte förstår vilka personer som är vilka. Och så är den full med oväsentliga detaljer som bara får mig att automatiskt låta ögonen fara över raderna samtidigt som jag associerat vidare och tankarna far iväg. Nej. Kanske jag tar fram den igen till någon semester då jag har mer tid. Eller inte.

Askungar av Kristina Ohlsson

Nu har jag läst ut första boken i Google Wave-cirkeln som blev Askungar av Kristina Ohlsson. En eloge, en fanfar och en stående ovation till Piratförlaget som skänkte runt 20 böcker till cirkelns deltagare.

I cirkeln hade vi som förslag några frågeställningar att diskutera utifrån, fast det blev inte riktigt så utan alla lade sina synpunkter efter varandra och det har inte blivit så supermycket diskussion. Kanske för att boken inte riktigt bjuder in till det.

De flesta har konstaterat att det var för många uppenbara saker för att boken skulle vara riktigt spännande. Har du inte läst boken och tänker läsa den bör du sluta läsa det här inlägget nu, för det kan innehålla spoilers.

Grundstoryn var bra men det var för enkelt för läsaren att räkna ut själva plotten och lite tråkiga svartvita personligheter som saknade djup.

Personligen tyckte jag det var riktigt jobbigt att läsa om kidnappningarna och våldet mot barnen. Kanske för jag har barn själv och kunde relatera så till om det skulle hända min egen dotter.

Jag gillar inte heller deckare där mördaren introduceras på slutet. Vips, voila, så svischar det in en helt ny karaktär på slutet. Jag tycker mördare ska presenteras i de tre första kapitlen och i en riktigt bra deckare ska det inte bli uppenbart förrän på slutet.

De här sex frågorna skulle vi använda som utgångspunkt i wave-diskussionerna och jag gör ett försök att besvara dem här.

Vad tyckte du om handlingen?

Jag tyckte det var ett bra upplägg för en deckare. Grundhistorien med ett barn som försvinner från ett tåg var läskig och spänningen ökade i och med att man inte visste om barnet levde eller hade dödats.

Hur gestaltades karaktärerna? Vad tyckte du om dom?
Karaktärerna var ganska svartvita och tyvärr lite platta. Många saknar sympatiska drag faktiskt eller så är de löjligt naiva.

Vad tyckte du om språket?
Helt okej. Inga synpunkter i och med genrén.

Hur berördes du av boken?
Som ovan skrivet så berördes jag av det våld som drabbade de barn som figurerar i boken och kunde i allra högsta grad relatera till mammornas sorg.

Vill du läsa mer av samma författare?
Inte så här på rak arm men kommer det en till med en spännande handling så kanske jag gör det.

Andra böcker jag tänker på/drar paralleller till.
Kanske andra deckare, men ingen sådär på rak arm jag tänker på.

Slutligen vill jag lägga till ett plus för den snygga designen på boken!

Bara vanligt vatten av Kajsa Ingemarsson

Kajsa Ingemarssons senaste bok handlar om den framgångsrika författaren Stella Friberg. Hon har på ytan allt man kan drömma om men när man skrapar lite så visar sig det att kärleken går under falskflagg och hennes kommande deckarserie verkar gå mot ett riktigt fiasko. Dessutom drabbas hon av en vattenskada och måste renovera lägenheten samtidigt som hon ska försöka skriva klart en bok i oväsendet.

Det är en ganska trevlig story där man får bra inblick i en författares liv och leverne. Strider med förlaget, bokaftnar där hon förväntas delta, intriger med kollegor, tävlingen om vem som ligger högst på topplistan med mera. Trots att hennes böcker är älskade av alla så är hon otroligt ensam och har försatt sig själv i den situationen. Ibland blir jag till och med irriterad över hur självömkande hon är men såklart reder det upp sig mot slutet och det är en annan Stella Friberg vi möter i slutet än i början.

Lite roligt tyckte jag att det var att man faktiskt tänkte marknadsföra boken med att skicka med en flaska vatten till alla som köpte boken. Men det föll på distributionen och att det skulle bli jäkligt tungt med alla vattenflaskor i bokhandlarna.

Lingon och lust av Eva Swedenmark och Annica Wennström

Det här är fjärde boken i bär-serien av Eva Swedenmark och Annica Wennström. Bokserien som till och med har en egen blogg.

Precis som tidigare varvar boken historien om familjen kring restaurang La Stella med fina recept. Nu är det höst. Liselotts nya kvinnohus sprudlar. Mario har hittat tillbaka till restaurangen. Anita har funnit ro. Då börjar det sprudla igen. Man kan tro att det är vår i luften så mycket nyförälskelse finns i den här boken. Kanske kommer man till avslut?

Det sägs att den här boken är den sista i serien. Inget förlag är intresserade av en fortsättning. Jättesynd tycker jag och tänker fortsätta hoppas på en Blåbär och bus eller en Kärlek och krusbär eller en Svartsjuka och sviskon. Kom igen förlagen!

Mina tidigare recensioner i samma serie:
- Smultron och svek

- Vinbär och vemod

- Hallon och hat

När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten

Ska det vara så här fram tills vi dör eller kan ni rekommendera en bra rörmokare? För trettiofemplussaren är det två frågor som lika ofta ställs och som Gunilla Bergenstens bok handlar om. Ska det vara så här verkligen?

Boken är inte lika rolig och spot on som Familjes projektledare säger upp sig men ändå en liten guldklimp är Gunilla Bergenstens bok När jag fyller 40 ska jag var snygg, rik och lycklig (och yngre). Den är skriven i dagboksform och handlar om året innan det magiska 40. Ganska rolig och underfundig. Tangerar ämnena från tidigare boken Familjens projektledare… dessutom med ett skitskönt kapitel om alla kvinnor som med förtjusning testar studsmattorna men som hoppar av med ett lite lätt ansträngt leende.

Läs intervjun med Gunilla Bergensten i DN från i våras.

Recensioner av Framtiden har redan varit här...

Nu har Framtiden har redan varit här funnits i två månader. Vi har nog pumpat ut en 500 ex härifrån men hur det sålt i handeln har jag ingen aning om. Förmodligen inte särskilt.

Här är några samlade recensioner av boken hittills:

- Dagen: Ojämna och enögda bidrag från tolv journalister
- BookyDarling: Framtiden har redan varit här, hejat och passerat
- BTJ-häftet: Boken är läsvärd och högaktuell
- Mikael Hansson: Unga journalister om framtidens journalistik

Dessutom har både Medievärlden och Journalisten recenserat i respektive papperstidning. Hittar inte länk på nätet.

Idag ska jag skicka ut boken med ett erbjudande till fyrtio journalistutbildningar från gymnasienivå och uppåt. Hoppas på lite bra försäljning inför nästa termin.

Halva Liv av Mats Strandberg

Jag har inte läst ut Halva liv än men ändå måste jag bara hylla den här boken. Den börjar lite segt men blir snabbt en bladvändare av värsta slag. Man måste helt enkelt bara läsa vidare om Jessica som åker ner för att vara med på sin farmors begravning och stannar kvar i huset på Skånska landsbyggden. Där får hon en bok där hennes farmor skrivit ner sin levnadshistoria. En historia som ställer hela livet på ända.

Mats Strandberg har tidigare skrivit de mer lättsamma Jaktliv och Bekantas bekanta men det här är en bok i en helt annan kaliber. Det här stannar kvar. Känns i magen. Och språket är bitvis väldigt väldigt fint med formuleringar som etsar sig fast.

Jag vill inte avslöja för mycket, det förtar upplevelsen av boken, men de paradoxer, kontraster, konventioner och motsatsförhållanden han beskriver är genomtänkta och insiktsfulla. Öppnar lite av mina ögon och lär mig mer om livet.

Nu ska jag sluta hylla denna bok för nu. Läs, kära ni! Läs! Ni blir inte besvikna.

Läs fler recensioner:
- Bokhora: "Halva liv" - Mats Strandberg
- Expressen: Mats Strandberg / Halva liv
- Boktipset: Halva liv av Mats Strandberg
- Högsbo och Hisingens biblioteksblogg: Halva liv och intellektuella frågor med Mats Strandberg

Några böcker om barnuppfostran

Jesper Juul har blivit något av en allsmäktig fader vad gäller barnuppfostran. Hans böcker hyllas av många och han är bland annat Vi föräldrars expert när det gäller frågor om barns oönskade beteenden. Därför har jag stora förväntningar på boken Ditt kompetenta barn som jag hört så mycket gott om.

Kort handlar det om vikten av att sätta gränser för sig själv som förälder och inte för barnet. En anti-auktioräruppfostringsmetod. Låter jättebra på pappret. Tyvärr blir jag inte så begeistrad. I grunden tycker jag att han har rätt på i stort sett alla punkter men samtidigt säger han emot sig själv. Eller så behöver jag gå en Jesper Juul-kurs.

Vi har följande dilemma, ett barn som är kvällspiggt och som inte äter särskilt mycket. Jesper Juuls förespråkar att vi ska låta henne äta så mycket hon vill och när hon vill och lägga sig när hon vill. Resultat. Ett barn som är uppe till 23 på kvällen och som vaknar vid småtimmarna och vill äta välling och två trötta föräldrar utan egentid.

I vårt fall har det helt enkelt varit nödvändigt med bestämda mattider och styrd sömn både dag- och natt för att vi överhuvudtaget ska få en fungerande vardag. Det kallar jag sätta gränser för oss själva. Jag håller inte med om att mitt barn är tillräckligt kompetent för att klara att ta ansvar för både sömn och mat själv, vilket ett barn klarar enligt Juul från ca sex månaders ålder.

Jag försöker googla på kritiska röster kring Jesper Juuls metoder men hittar i stort sett ingenting och det är inte så konstigt. Han är svårkritiserad. Han vänder alltid ett resonemang så att det ska passa situationen och det är väl där hans genialitet ligger. Ändå blir jag lite surt provocerad. Kanske för att jag gärna vill tro att mitt barn är mer kompetent än det faktiskt är. Eller så är hon helt enkelt bara två år.

Istället ger jag mig på Martin Forsters Fem gånger mer kärlek. I den här boken är metoden att ge fem gånger mer positiv uppmärksamhet än negativ. För varje gång vi säger nej, gör inte så, akta eller tjatar så ska vi kontra med fem gånger mer positiva tillrop och uppmärksamhet. Svårt, ja visst! Omöjligt? Nej, inte om man tror Forster. En radda bra och konkreta tips får man ändå men jag är inte överväldigad. I stort sett säger både Forster och Juul samma sak fast på olika sätt.

Den boken som ändå hittills imponerat på mig mest är Katerina Janouch utmärkta Barnliv.

Jag saknar dock en bok i stil med Från A till Bäbis av Ann Söderlund och Hanna Widell fast för barn från 1 år och uppåt. Kom igen! Skriv uppföljaren nu!

Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten

Vad är det för en gen som gör att män inte ser när det är dags att byta handdukar eller lakan? Vad är det som gör att män inte heller förstår att när det börjar bli kallt ute behöver man gå igenom garderoben för att se om det behövs göras några inköp. Särskilt barnens garderob?

Så resonerar Gunilla Bergensten i boken Familjens projektledare säger upp sig. Kritiken låter inte vänta på sig. Hon får höra att det är hon som inte släpper in mannen. Att hennes tröskel för rena lakan är högre än mannens och att det bara är hennes sätt som räknas. Men det är inte sant säger Gunilla. För varför nöja sig med sämre?

- Jag skiter i vilket sätt han gör det på bara slutresultatet blir bra! Bara slutresultatet blir lika bra som när jag gör det själv så spelar det ingen roll hur han gör det.

Vi män och kvinnor tror att vi lever i jämställda förhållanden eftersom vi städar, diskar och tar ut lika mycket föräldraledighet men oftast är det kvinnorna som håller koll och planerar inför födelsedagar, matsäckar, gympapåsar etc.

Det är oftast mamman i familjen som planerar för inköp av vinterkläder, ser till att fröken på dagis får present, att det inköps lucianattlinnen i tid och massa sån där annan vardagslogistik. Ofta föreslås lösningen att man ska göra listor och så ska mannen göra hälften eller att kvinnan ska sänka sina ambitionsnivå till männens men det som är så befriande är att hon INTE uppmanar oss att SÄNKA oss till männens nivå utan kräva att vår nivå på familjelogistik ska respekteras!

En brasklapp. Det handlar ju om personliga inviduella nivåer och egentligen inte kvinnligt och manligt. Min personliga nivå är säkert inte samma som ni som läser den här bloggen. Och nej, boken framställer inte allt som männens fel. Det är kvinnorna som curlar männen...

Och hela samhället är uppbyggt på det sättet. Bland annat skriver författaren om att personalen på hennes barns dagis uttryckligen sa till mammorna när det var något viktigt för att papporna förväntades glömma. Sjukt eller hur men flera av er känner säkert igen det? Här hemma har vi nu gjort min man till huvudansvarig för dagiskontakten. Han går på föräldramöten och tar upp saker med personalen, fixar maskeradkläder etc. Ändå var det MIG dom bad namna våra kläder vilket vi inte har gjort. En typisk grejj som skulle kunna vara ett exempel ur boken. En annan sjuk dagisgrejj är att vi medvetet skrivit min mans namn på alla papper men ändå kom räkningen i mitt namn.

Många kvinnor lever som familjens projektledare vare sig dom vill eller inte helt enkelt. Gunilla Bergensten fick nog och sa upp sig och om vad som hände i familjen handlar boken om. Rekommenderar den varmt. Den är en ögonöppnare på flera plan och faktiskt jäkligt rolig också!

Revolutionary Road

Frank och April bor med sina två barn i en välartad förort utanför Connecticut i USA i 50-talet. Allt är som sig bör. Väluppfostrade ungar. Fin trädgård. Frank pendlar varje dag in till sitt jobb på kontoret och April är hemma med barnen. De umgås också nära grannarna Shep och Milly med vilka de har trevliga middagar och tar ett glas fredagsvin när helgen närmar sig.

Men under all denna polerade fasad döljer sig självklart ett mindre världskrig. Ingen av dem är särskilt nöjd med förhållandena vilket tar sig till uttryck i otrohet och en dröm om Paris. Tillslut bestämmer de sig för att flytta men då slår bomben ner. April är gravid och drömmarna går i kras.

Det är en väldigt suggestivt skriven berättelse där man starkt känner den splittring som finns emellan karaktärerna. Man vill ändå så gärna att de ska lyckas för man känner samtidigt med dem. De båda framställs väldigt naiva och kanske inte så "omtyckningsbara" men det fäster ändå starkt och båda karaktärerna lever med mig långt efter att jag läst klart boken.

Hela boken känns nästan som en pjäs. Den skulle göra sig ypperligt på scen (har det gjorts?). Den känns nästan skriven för scenen och inte för film som den också varit aktuell som tidigare i år med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna.

Det är ett litet mästerverk. Jag gillar den sådär ångestladdat. Och slutet. Slutet är fantastiskt!

Ont blod av Erik Wijk

Vilken bok! Om du någon gång undrat vad det var som hände i Jugoslavien på nittiotalet ska du läsa den här boken. Jag vill köpa den till alla som någongång sagt till mig att de aldrig förstod vad som hände och därför aldrig engagerade sig.

Det är intressant det där med engagemanget. Vi som förundrats på historielektionerna hur tyskarna lät förintelsen av judarna inträffa. Varför protesterade ingen? Och varför protesterade inte vi när ett folkmord skedde bara några hundra mil ifrån oss. I samma pittoreska småbyar och stränder där vi några år tidigare legat och solat och badat vid den Jugoslaviska kusten.

Och var det egentligen ett folkmord som skedde eller var det medias haussade bild av serberna som blodtörstiga barbarer och hur kunde vi låta Natos bomber falla över en europeisk storstad bara några decennier efter andra världskriget.

Alla dessa frågor ställer Erik Wijk i sin bok och han beger sig på en resa från Ljublana i Slovenien, via Zagreb i Kroatien, till Sarajevo i Bosnien och Belgrad i Serbien, för att avsluta i Skopje i Makedonien. Överallt ställer han samma frågor och granskar och letar efter orsakerna till de blodiga konflikterna. Svaren han finner är inte okontroversiella och går mångt i mycket ifrån den bild som visades i medierna under pågående krig och att andra länder i Europa, som Tyskland, var i allra högsta grad pådrivande i kriget.

Jag tycker boken ger en väldigt bred och bra bild. Parallellt berättar han också historien om sin familj, sin rika farmor och om konflikterna med sin far, fanatikern, och om sin syster som dör alldeles för tidigt i barnsäng.

Boken har ett fantastiskt språk, ja, jag blir nästan kär i språket. Den är otroligt ärlig och gripande. En av de bästa i år. Jag vill köpa den och ge bort till alla jag känner. Mitt enda aber är att den inte är helt aktuell. Den kom redan år 2001 och mycket har hänt på Balkan sen dess.

Bedårande barn av vår tid - historien om Nocie av David Bogerius

Jag kanske var lite för ung för Noice. Jag var mer en Freestyle-tjej. Jag minns i stort sett bara hur vi lyssnade på den sista av gruppens tre album, Det ljuva livet, och då var egentligen sagan om Noice redan slut. Det kan man läsa i om i David Bogerius utmärkta dokumentär om killarna i Noice, Bedårande barn av sin tid. Allting började och slutade i Gustavsberg.

David Bogerius har intervjuat de bandmedlemmar som fortfarande lever, deras föräldrar, fans, dåvarande flickvänner, producenter och andra som var inblandade i bandets framgångar.

Kanske för att jag aldrig var något fan, blir jag heller aldrig riktigt engagerad. Jag är inte övertygad om Nocie storhet som poppunkband i början av 80-talet, men det är en bra dokumentär om en del av Sveriges pophistoria som det inte skrivits allt för mycket om. Gillade du Noice har du säkert redan läst den!

I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin

Uppvuxen i Djursholm men boende i innerstan. Pontus Herin har tröttnat på att betala överpris för sitt boende och söker något nytt. Hans nyfiken gör att han övertalar sin fru att flytta till Tensta på prov och hon går något tveksamt med på saken. Väl på plats konstaterar han att mycket är väldigt likt hur han hade de under sin uppväxt i Djurholm men mycket är också väldigt annorlunda.

De får verkligen möta sina fördomar, få vissa bekräftade och andra förkastade. Kanske mest intressant är hur omgivningen reagerar på deras beslut att flytta. Vissa blir oerhört provocerade och undrar vad det är för lägenhetsklipp de ska göra och tar för givet att det är svartkontrakt inblandat och de bara måste bo i Tensta under en kort period (alla som känner till handeln med hyreskontrakt i Stockholm fattar vad jag pratar om) och andra tror att de skämtar.

I Tensta mottas de med öppna armar. Alla gillar att det är en helsvensk familj som flyttar dig, inte minst på sonens dagis. Ett dagis som är långt ifrån de innerstadsdagis de är vana vid. Här har barnen gott om plats, natur och engagerad personal som har tid eftersom grupperna inte är överfulla.

Boken är en reportagebok och Pontus Herin som är journalist intervjuar också lokala politiker, engagerade och socialarbetare som jobbar i Tensta. En jätteintressant och viktig bok som jag rekommenderar alla!

Första recensionen...

Om Framtiden har redan varit här….

”… kanske mest intressant skriver Elin Fredriksson som skriver om mobiljournalistiken, Andreas Ekström till vardags på Sydsvenskans kulturredaktion som skriver om upphovsrätt och Johan Lif som till vardags jobbar VLT om hur arbetsvillkoren ser ut om tio år för journalister. En viktig bok, och speciellt intressant för den som vill slå mynt av innehåll – journalistiskt innehåll. Alla medie- och företagschefer borde läsa den. Nu förändras allt i grunden tack vare den nya tekniken. Det blir spännande.”

....skriver Bookydarling.

Älskade krig av Johanne Hildebrandt

Liza Marklund har sin reporter Annika Bengtsson. Katerina Janouch har skapat sin barnmorska Cecilia Lund. Johanne Hildebrandt har skapat sin romanfigur Sara Rydberg, snygg tv-programledare som sadlar om och blir krigsreporter. Ett snyggt fodral att paketera kommande romaner i.

Sara Rydberg står ute i kylan efter att blivit avslöjad med att ha en romans med en gift minister. Hon har blivit ifråntagen sitt fancy-pancy programledarjobb och är nu arbetslös. Hon har snart inga pengar kvar att betala den lyxiga lägenheten på Östermalm och är rädd att få behöva flytta till förorten. Då hör hennes före detta svärfar av sig.Hennes ex-kille sen tio år tillbaka befinner sig som soldat för USA i Irak. Sara erbjuds en drös med pengar för att leta upp killen och ge honom ett gäng papper. Utan att ha en aning om vad hon ger sig in i reser hon till Irak.

På vägen träffar hon fotografen Chris som hon inleder ett samarbete med och på den vägen är det. Uppvaknadet och kraschen med verkligheten blir hård för Sara och hon lär sig uppskatta det lilla i livet.

Romanen är skriven i chic lit stuk och är enkel men engagerande. Sara är kanske bara något lite naiv och övertydlig men annars tycker jag att Johanne Hildebrandt beskriver krigslivet riktigt bra och ställer en rad viktiga frågor som varför drar sig vissa människor till krig och vad är det som får somliga att gambla med sina liv som insats.

Förbannade fred, uppföljaren, kommer i oktober.

Väninnan av Eva Franchell

Eva Franchell var kanske den utanför familjen som bäst kände utrikesminister Anna Lindh. Hon var också den som var med då mordet på ministern skedde inne på NK. Hon befann sig helt nära och försökte till och med skylla Anna med sin egen kropp men misslyckades. Det här är hennes berättelse om sin vänskap med Anna Lindh.

En vänskap som började redan 1994 då Eva Franchell börjar jobba som valarbetare. Hon blev kvar i politiken i över tio år och utvecklade en varm ochs tark vänskap med Anna Lindh.

Historien om deras vänskap rullar sakta fram och blir aldrig snaskig, skvallrig eller privat. Franchell kryssar mellan olika stora politiska händelser. Allt från stureplansmorden, estonia-katastrofen, regeringens sydafrika-satsning, utvisningen av egyptierna, Laila Freivalds lägenhetsaffärer till Annika Billström och trängselskatterna.

Som recap över modern svensk historia får man fantastiska sammanfattningar från någon som sett det hela från insidan. Men man lär inte känna Anna Lindh särskilt mer än tidigare. Jag tycker också den känns rätt tillrättalagd. Som om hon velat stöta sig mig någon men ändå pushats att skriva den där boken.

Stå upp och dö av Roger Andersson

Seriöst? Gäsp!

Jag börjar läsa full av förväntan men somnar ideligen. Konceptet borde vara lyckat. Ett mord har skett på en ståuppkomiker som kallas Spyflugan. En journalist försöker tillsammans med komikerns närmaste lösa fallet.

Berättarjaget i boken är den namnlösa journalisten. Boken börjar med lista över de medverkande, ungefär som i teaterprogrammet till en pjäs eller rollistan i en film.

Dialogerna känns krystade. Varje kapitel börjar med minnesanteckningar. Det är stolpigt skrivet och jag orkar inte läsa klart utan ger upp strax innan hälften.

Flyga drake av Khaled Hosseini

Så var det äntligen dags att läsa den haussade boken Flyga drake som fått åtskilliga försäljningssuccer runt om i värdlen. Vilken bergochdalbana!

Först gäspar jag bara! Första halvan är så ointressant att jag bara vill lägga ifrån mig den hela tiden, men något måste ju finnas där så jag läser vidare. Fast ärligt funderar jag flera gånger på att strunta i boken.

Det handlar om Amir och Hassan som växer upp tillsammans. Amir som rikemansson och Hassan som son till familjens tjänare. De leker tillsammans, går på biograf Park och ser sin första westernfilm (varför heter alla biografer Park?) och deltar i draktävlingar tillsammans. Det kunde varit spännande och intressant men det är bara män, män, män, rakt igenom hela första halvan och huvudpersonen Amir är fruktansvärt osympatisk och tråkig att jag funderar på att lägga ifrån mig boken flera gånger. Den enda kvinnan som beskrivs i bokens första del är en lösaktig hora. De andra är bara män, män, män och jag tycker det är så långtråkigt men envisas med att läsa vidare.

Och det är jag glad för. Efter hälften ungefär, när fadern dör och Amir träffar sin blivande fru börjar det bli lite mer uthärdligt. Amir börjar bli mer mänsklig och man börjar ana åt vilket håll det barkar. Då vänder liksom språket på något sätt och blir målande, beskrivande och fantastiskt vackert. Historien blir också mer intressant och otroligt fängslande och det slutar såklart med att jag tjuter en skvätt över berättelsens avslutning.

Ena halvan dödens tråkig och andra halvan fantastiskt bra, är min lite splittrade recension av boken.

19 minuter av Jodie Picoult

Peter Houghton har fått nog. Efter att ha blivit hänsynslöst trakasserad genom hela sin skoltid skjuter han en dag ihjäl en lärare och nio skolkamrater, samt skadeskjuter ytterligare ett antal personer. Det hela tar nitton minuter. Nitton minuter som förändrar livet för hela det lilla samhället Sterling där alla känner alla. Där domaren vars dotter lekt med Peter som barn, även känner Peters mamma som är barnmorska och som förlöst mängder av barnen på skolan.

Det är en snyggt sammansatt historia som vi får följa från att barnen föds och fram tills de är ungefär 18 år. Picoult hoppar fram och tillbaka utan att följa kronologisk ordning men det blir aldrig förvirrat. Det hela är mycket autentiskt beskrivet och historien är inspirerad av det som hände i Columbine då två elever gick in och skjöt ihjäl flera av sina kamrater.

Till en början verkar Peter Houghton som en riktig kallblodig mördare men Jodie Picoult får honom att framstå som human och som läsare vet man inte riktigt var man ska lägga sina sympatier. Det hela är komplext och mycket, mycket bra skrivet med ett ganska så oväntat slut.
Jodie Picoult är en av de författare som haft äran att ha fått studerat kreativt skrivande hos Joyce Carol Oates vid Stanford och det känns lite som Oates-light när man läser. Bra flyt, starka berättelser.

Hon har också skrivit Allt för min syster, som handlade om det kontroversiella i att skapa ett syskon för att det första barnet har en obotlig sjukdom. Picoult verkar inte banga för de svåra ämnena.

Jag måste läsa mer av denna kvinna.

En trio i Oates

Några månaders Oates-resa tar nu paus. Jag norpade åt mig Fallen på Bokbytardagen i mars och bestämde mig för att ge den omtalade Joyce Carol Oates en ny chans efter ett tidigare misslyckat försök med Blonde för några år sedan. Efter att ha hört att de tre böcker som Joyce Carol Oates själv var mest nöjd med var Fallen, Blonde och Dödgrävarens dotter, blev det ett lagom avgränsat Oates-projekt att sätta tänderna i.

I fredags läste jag ut den sista av böckerna och här kommer en trio recensioner i den ordningen jag läste böckerna.

Fallen
Ariah förlorar sin make i Niagarafallen och väntar i sju dagar och nätter för att man ska hitta hans kropp. Hon möter under tiden en man som förälskar sig i henne och det osannolika händer att hon blir kär tillbaka och de gifter sig och får barn alldeles för tätt inpå hennes första makes bortgång. Sen rullar deras liv på. Det är tre, fyra, kanske fem böcker i en. Historien snirklar sig fram och tar nya vändningar hela tiden.

Jag tycker bitvis det är långt och rörigt och att hon inte alls orkar hålla historien levande hela tiden. Från att ha börjat magiskt och beslöjat, tagit en vändning i Erin Brockovic-stil till att avslutas i något ungdomsuppror. Men då har jag tappat intresset för länge sen.

Dock är språket för det mesta helt fantastiskt. Varenda ord känns vägt på guldvåg. Det är en njutning att läsa men berättelsen hade mått bra av att kortats och kanske till och med delats upp.

Blonde
Det här är Oates mockumentary om Norma Jane Baker som sedan blev Marilyn Monroe och det är svårt att inte färgas av Oates berättelse när man i framtiden läser om Monroe. Det är ett fantastiskt personporträtt. Så mycket värme och känsla. Fast först måste man komma över den mördande tråkiga inledningen. Jag vill också ofta stoppa och googla på Marilyn och jämföra berättelsen med den verkliga Marilyn (vilket inte är helt lätt). Den är inte helt lättläst och tar språkliga vändningar emellanåt som det tål att spekuleras i varför. Varför är bitar av texten skrivna med alla ”och” utskrivna som & till exempel.

Jag älskar sättet Oates spränger in tankar och funderingar kursivt, vilket förstärker känslan av autenticitet, men även här känner jag att det bitvis blir lite långsamt och utan tempo. Trots det är det en fantastisk bok som alla borde läsa.

Dödgrävarens dotter
Vansinnig tråkigt. Oredigerat manus. Förstår ingenting.
Det är några av de åsikter jag hittar när jag googlar Dödgrävarens dotter, den tredje boken jag läser av Joyce Carol Oates och nu har jag verkligen fått blodad tand. Jag finner ingenting tråkigt eller oredigerat över den. Jag älskar varje sekund av boken och tycker historien om Rebecka Schwart är fullkomligt fantastisk.

Jag tycker aldrig det blir långtråkigt som det kunde bli i Fallen eller Blonde utan här tycker jag Oates håller bra tempo hela tiden. Berättelsen är verkligen en feministisk hyllning till en otroligt stark kvinna.

Och slutet. Brevväxlingen är genial. Jag fullkomligt älskar slutet!

Vad händer nu då? Jo, nu blir det Oates-semester ett tag men sen ska jag ge mig på Svart flicka, vit flicka och hoppas att jag är klar lagom till Älskade syster kommer ut på svenska.

Född en blå dag

Daniel Tammets är savant och det här är hans självbiografi. Han påminner ganska mycket om Rain Man och kan göra blixtsnabba uträkningar i huvudet och memorerar siffror och dagar med hjälp av färger och former. Han lär sig språk och efter bara en vecka kan han isländska så bra att han blir intervjuad av tv. Han utvecklar också flera egna språk.

Det är det som skiljer Daniel Tammets från andra savanter som ofta är inbundna och har svårt att kommunicera. Tammet har även talet och språkets gåva och skriver själv om sin barndom och sitt liv.

Trots det så blir det ändå inte särskilt intressant och gripande, utan ganska långtråkigt. Jag saknar lite liv i boken. Det är fashinerande med detta savant-minne i några kapitel men sen gäspar jag mest.

Byt namn

Anders Rydell och Klas Ericsson har skrivit en otroligt underhållande bok om hur man ska lyckas som journalist. Den handlar mycket om att bygga sitt varumärke eller man gör sig ett namn på att starta en debatt. Den lär dig ingenting om själva hantverket utan mer om hur du fixar dig ett jobb i branchen.

- Tanken är att man ska bli positiv och glad och gå ut och göra ett bra jobb när man läst boken, säger författarna i en intervju i SR:s program Medierna.

Här kan man lyssna på hela intervjun med författarna.

Hypnotisören

Har roat mig med att göra anagram på Lars Kepler en lång stund i tron att kunna komma åt en ledtråd till vem den mystiska anonyma författaren är. Resultatet: Skall Per Er, vilket får tankarna att leda till Skalle-Per och Allan Edwall men han är ju död sen länge.

Vem är Lars Kepler? Man blir otroligt nyfiken när man läser boken. Eftersom det är så hemligt tar man förgivet att det handlar om en redan känd person. En person som har god insikt i svensk sjukvård, en känsla för deckare och spänning och som är en hejare på psykologi. Det har spekulerats i om det är Henning Mankell men det har dementerats. Teorin om att det skulle vara en återuppstånden Stieg Larsson är också för otrolig. Men varför inte hans sambo Eva Gabrielsson? Deckare, sjukvård, psykologi skulle också kunna vara Åsa Nilsonne eller Karin Wahlberg kanske? Bokhora har en egen teori om att det skulle vara Kristoffer Leandoer, författare och förläggare på Bonniers. Läs mer om den teorin här.

Nog om det.

Handlingen i korthet då? En familj har våldsamt knivhuggits och den enda överlevande, sonen, ligger i koma på sjukhuset. Man misstänker att förövaren nu är ute efter en äldre syster som inte befann sig tillsammans med övriga familjen och väljer därför att kalla in läkaren Erik Bark som är specialist på hypnos men sedan tidigare lovat att aldrig mer hypnotisera. Självklart så övertalas han av läkare och polisen Joona Linna och svaret de får av den överlevande sonen är skrämmande. Dessutom misstänker Erik Barks fru att han är otrogen och bestämmer sig för att lämna honom och i samma veva kidnappas deras blödarsjuka son som är beroende av medicin för att överleva. Gastkramande läskigt, spänningsfullt till bristningsgränsen. Det går liksom inte att klämma in mera spänning och man sitter som på nålar när man läser med hjärtklappning, bokstavligen. Vissa sekvenser är så skickligt berättade att jag blir lika rädd som när jag ser en skräckfilm på tv.

Däremot är persongalleriet bedrövligt. Alla karaktärer är väldigt enkelspåriga och har inget djup alls. Kriminalkommissarie Joona Lina är bara mysig och god. Erik Bark är nervös tablettmissbrukare, hans fru Simone är neurotisk och har ett beteendemönster som är svårt att hänga med i och som inte känns trovärdigt. Sonen är alltigenom god och fin. Mördaren är bara ond och har inte ett uns av godhet i sig. Hypnotisören är tänkt att vara första delen i en serie om polisen Joona Lina och jag hoppas verkligen att personerna utvecklar sig till nästa bok.

DN har också recenserat boken.

En shopaholic i väntans tider

Så var det då dags för Rebecka Bloomwood att få frossa i barnvagnar, spjälsängar, vaggor och bäbiskläder. Men samtidigt som babyfrossan pågår misstänker Rebecka att hennes man kanske är otrogen. Något som defenitivt inte finns med i planerna nu när de ska leta nytt hus och föda barn.

Det här är femte boken i serien och som vanligt när det gäller Sophie Kinsellas serie om Rebecka Bloomwood, rolig, träffande och lättsam. Jag gillar det här! Det är feelgood och igenkännande och överdrivet. Karikatyren av en köpgalen fashionista görs med kärlek och värme.

Men var det här sista boken i serien? Kolla in vad Sophie Kinsella själv berättar om boken och en eventuell fortsättning.



Tidigare recensioner:
- En shopaholic säger ja
- En shopaholic får en syster

Gängkrig 145

Gängkrig 145 är skriven av Jens Lapidus, massa framgångar med Snabba cash och Aldrig fucka upp som jag hyllat här i bloggen. Den här historien utspelar sig i samma miljöer men Lapidus har valt att presentera den i serieformat med Peter Bergting som tecknare.

Storyn är bra. Förortstjejen Jivan blir gruppvåldtagen på en fest och det är startskottet för en stor uppgörelse mellan två rivaliserande förortsgäng som sedan länge bråkat med varandra. Mitt i allting står polisen Hägerström. Vi får också följa flera bihandlingar som handlar om heder, religion, vårdnadstvister med mera.

Jag är ingen van serieläsare så det tar ett tag innan jag kommer in i formatet. Den är dessutom väldigt snyggt och detaljerat tecknat. Många bilder är otroliga och jag glömmer emellanåt bort att ge dem den tid det förtjänar vilket gör att jag tappar fart i läsandet. Läser bara bildtexterna och tycker det känns lite tunnt. Jag får backa och läsa om ett par gånger men så fort jag får in flytet går det riktigt bra.

Jag tycker bihandlingarna gör hela boken. Utan dessa hade det blivit platt och tråkigt men jag tycker samtidigt att det är lite för kort. Kanske beror det på att jag är ovan vid formatet men jag skulle ha sett boken dubbelt så tjockt med mer fördjupning av karaktärerna och historien. Nu går det väldigt fort emellanåt för att pusha handlingen framåt.

Annars, glatt överraskad! Hoppas att fler författare och serietecknare testar det här greppet.

Kiffe Kiffe imorgon

Doria bor i Paris förorter tillsammans med sin mamma. Hennes pappa är borta sen länge och har en ny familj borta i Marocko någonstans. Doria tillbringar eftermiddagarna efter skolan med att fundera över livet, sin mamma och hennes jobb som städerska, rektorn som luktar vin, på socialtanten som kommer på regelbundna besök hem till dem och allting borde hon vädra med kuratorn hon måste besöka en gång i veckan.

Lättsamt och roligt är den skriven samtidigt som det finns en allvarlig och politisk underton. Trots att Doria och hennes mamma måste köpa second hand-kläder och förlita sig på omgivningens givmildhet och alltid ha dåligt om pengar så finns där hopp och när Dorias mamma får sparken och börjar en franska-kurs vänder det.

Författarinnan Faïza Guène är själv uppvuxen i en förort till Paris och har nått jätteframgångar med boken i hemlandet och i världen över. Förra året kom uppföljaren Drömmar för dårar.
Kiffe kommer från ordet kiffer som betyder gilla. Bokens titel Kiffe kiffe imorgon betyder alltså gilla morgondagen ungefär.

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Karin lever det perfekta livet i det perfekta huset. Hon går upp på morgonen, smörjer sig med den perfekta krämen. Kokar kaffe. Gör en perfekt frukost. Städar. Torkar av de rostfria vitvarorna med servetter speciellt framtagna för att rengöra rostfritt. Sopar golvet. Joggar. Solar. Äter en lätt lunch. Torkar av diskbänken och kylskåpet med servetter för rostfritt. Duschar länge. Tvålar in sig med aprikosdoftande duschkräm...

...och så fortsätter det hela boken igenom.

Man kan tro att det blir lätt långtråkigt men emellan all denna yta målas porträttet av Karin fram. Hon lever med det grovt kriminella John som försvinner i dagar utan att Karin vet var han är. Hon vill inte veta. Hon följer nyheterna och undrar över den nedskjutne väktaren. Hon har mobiltelefonen med sig överallt där hon går och hoppas varje minut att ett telefonsamtal ska komma så att hon vet att John inte åkt fast och sitter inne. Eller ännu värre. Är död.

Samtidigt som Karin fullt ut njuter av det ytliga livet i det perfekta huset och bara umgås med de kriminella kompisarnas ytliga flickvänner ställer hon sig utanför och vid sidan av de andra. Hon är egentligen inte alls som dom. Hon är annorlunda. Eller?

Karolina Ramqvist har faktiskt lyckats med bedriften att göra en ganska djuplodande och komplex bild av en ganska så ytlig tjej och trots att tempot är väldigt långsamt och boken bara utspelar sig över ett enda dygn så blir det aldrig långtråkigt utan intressant hela tiden.

Läs. Boken är jättebra.

Jehåvasjäveln

Jag skummar genom några recensioner av Henrik Petterssons debutroman Jehåvasjäveln och påminns om att jag själv läste den i vintras men ännu inte skrivit något om den. Det är en bok som handlar om att växa upp i den religiösa rörelsen Jehovas vittnen. Om att vara lite annorlunda och hur det är att växa upp i en sekt.

På ett sommarläger i tonåren träffar Jens, huvudpersonen i boken och författarens alter ego, Emma som också tillhör organisationen och han fascineras av hennes mod att våga utmana rörelsen och dess åsikter och sakta växer det fram en annan möjlig sanning och verklighet. En verklighet som gör att Jens så småningom lämnar rörelsen.

Det är väldigt starkt och träffsäkert skrivet. Jag har själv en gammal kompis vars familj var medlemmar i Jehovas vittnen och jag förstår nu ännu mer vilken styrka det var i henne som vågade lämna rörelsen som 14-åring.

En bra bok som ger en god inblick i Jehovas-världen. Läs den!

Född en blå dag

Siffror, färger, former, mönster präglar Daniel Tammets vardag. Han är savant och det här är hans självbiografi. Kunde varit intressant men hjälp vad jag gäspade när jag läste boken.

Det spelar ingen roll att det han berättar är helt fantastiskt, som att han lärde sig isländska på en vecka, att hans hjärna fungerar som en kalkyulator, att han ser alla siffror, bokstäver och dagar i färg eller att han kan räkna upp 22 514 decimaler till pi.

Boken Född en blå dag är tråkigt skriven och jag skummar mot slutet och lägger ifrån mig den ganska så oberörd.

Luftslott

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Det är undertiteln på Luftslott, en i raden av Sheila O'Flanagans chic lit-böcker som är söt, lite underfundig men väldigt väldigt förutsägbar.

Carey jobbar som flygledare och på en resa till New York träffar hon mannen i sitt liv. De får platserna bredvid varandra på flygplanet och innan det gått ett dygn så har hon gift sig med Ben som han heter. Väl hemma möts de av ett ganska tveksamt och kyligt bemötande ifrån Bens syster och Careys familj och vänner är inte helt övertygande heller. I takt med att alla börjar vänja sig och acceptera den snabba förälskelsen så börjar det krackelera mellan Carey och Ben. När både ex-pojkvänner och ex-flickvänner börjar göra sig påminda känns relationen plötsligt väldigt vek.

Ni fattar nog själva hur det slutar. Dramaturgin är klockren och den här boken skulle göra sig väldigt bra som romatisk komedi med några snygga hollywoodstjärnor i huvudrollerna! Som bok betraktat var den inget litterärt mästerverk, knappt värt underhållningen för stunden.

Svensk maffia

För några månader sen plöjde jag Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson, en enormt imponerade bok som kartlägger och redogör för de kriminella grupperingar och den organiserade brottsligheten som finns i Sverige idag.

Jättespännande läsning och jag är grymt imponerad över det jobb som lagts ner på boken men handen på hjärtat så orkar jag inte riktigt läsa alla kapitel med samma energi. Jag är helt enkelt inte intresserad av att läsa alla turer och om alla personer. Ändå, jag rekommenderar jag boken starkt.

Jag går bara ut en stund

Jag tänkte läsa den här boken för två år sedan när jag var gravid. Jag hade nog inte riktigt koll på vad den handlade om men en kompis som såg boken i min väska bad mig avstå och läsa den senare och det är jag glad för idag. Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en fantastisk skildring av att längta efter, kämpa och slåss för att få det där barnet som andra bara slarvar sig till.

Isobel och Erik försöker få barn länge. Månaderna går och när de tillslut lyckas efter ett par missfall märker de på rutin-ultraljudet att barnet saknar lungor och de tvingas ta bort det. Alla gravidas mardröm. Sorgen är olidlig och Isobel söker tröst i en annan man samtidigt som de måste börja om på nytt.

Ärligheten och utlämnandet slår en i magen med en kraft som är svår att beskriva. Boken grundar sig i en blogg och hänvisar mycket till referenser på nätet som diskussionsgrupper etc. Det känns levande och på riktigt. Jag kommer på mig själv att återigen läsa snabbare för att jag vill så gärna komma till det där lyckliga slutet. Jag orkar inte ta in all smärta.

Det är en bok att hämta tröst i och att bli stärkt ur. Även om man inte har haft samma erfarenheter finns det saker att känna igen sig i för alla tror jag. Förlaget beskriver Jag går bara ut en stund som en kärlek som riskerar att drunkna och en kärlek som kan övervinna allt och tillslut övervinner den.

Ladies

Jag gav Ladies av Maria Lee cirka 150 sidor sen orkade jag inte läsa längre om hur fantatiskt vackra alla är och hur de lärt sig att utnyttja sitt utseende till att få fördelar i livet.

Det började rätt bra med en spännande scen på ett konstgallerie med två danska tvillingbröder som precis avslutat en konstutställning men det var allt.

Bye bye!

När blodsbanden brister

När blodsbanden brister handlar om Hanna och hennes son Lukas och Hannas kamp för att få samhället och socialen att förstå att Lukas inte mår bra hos sin pappa. Hanna är säker på att Lukas pappa förgripit sig på honom sexuellt.

Boken är riktigt ruskig och otäckt skriven. Det gör ont i hela kroppen av att läsa boken och det är väldigt spännande och jag måste läsa jättefort för jag orkar inte riktigt ta in allt. Jag vill bara läsa fort och få veta att det är ett lyckligt slut.

Men, så när jag googlar lite på boken för att hämta inspiration till den här recensionen så snubblar jag på Ingrid Carlqvists blogginlägg Sanningen om När blodsbanden brister. Inte en till tänker jag och funderar över om det där inlägget egentligen förändrar upplevelsen av boken för mig.

På ett sätt ja. Jag blir lite snopen men kan pusta ut eftersom jag vet att allt det där otäcka som beskrivits inte var på riktigt. På ett annat sätt nej, för känslorna finns kvar där. Det onda har redan etsats sig fast i huvudet på mig och jag tänker på alla andra stackars barn och föräldrar som kämpar där ute.

För jag tror att essensen i historian är sann. Det här händer här och nu. Myndigheter som sviker. Människor som inte inte tror din historia. Barn som far illa. Varje dag. Varje vecka, månad. Året om. Det är för jävligt.

Sommarbarn

Katerina Janouch är den mest produktiva kvinnan jag vet.

Hon medverkar i nästan varenda tjejtidning som finns och år efter år otröttligt svarar på samma frågor om och om igen. Och böcker producerar hon på löpande band. 23 stycken har det blivit och oräknerliga artiklar i olika tidningar och antologier. Dessutom har kvinnan hunnit med att föda fem barn.

Jag har läst det mesta hon har skrivit på den skönlitterära sidan och hennes bok Barnliv har varit ett bra stöd.

Men det är inte riktigt samma flyt i texten i hennes bok Sommarbarn. Ämnet engagerar och är viktigt. Det är ett ämne som det inte så ofta skrivs om. Invandrarbarnets perspektiv och 70-tal. Svårigheterna att anpassa sig. Att vilja vara lika. Längtan hem.

Jag tycker inte det lyfter riktigt förrän på slutet. Lite sent tyvärr. Den känns skriven fort och som om författarinnan inte kommer in i det först men får upp flytet i senare delen av boken. Men jag rekommenderar den ändå faktiskt. Det är en viktig röst som får komma till tals.

Kiss & Tango - looking for love in Buenos Aires

Det här är Marina Palmers dagbok, en fantastisk historia om hur hon säger upp sitt stressiga jobb på Manhattan i New York och flyttar till Buenos Aires för att dansa tango. En 30-årskris? Hon drömmer om att hitta den perfekta danspartner, någon som även kan bli hennes partner i sängen och i livet. Hon blir besatt och lämnar allt.

Boken har fått mycket bra kritik och filmrättigheterna är redan uppköpta av ingen mindre än Sandra Bullock och beräknas ha premiär någon gång under 2009.

Efter att ha tagit tio lektioner tango på plats i Buenos Aires är jag nästan beredd att göra det samma. Fast jag har redan hittat mannen i mitt liv och han måste följa med och dansa med mig såklart! Vi är glada amatörer men när tangostegen funkar är det fantastiskt.

Om man nu blir inspirerad av Marina Palmer och vill åka hit för att dansa kan jag varmt rekommendera La Viruta som ligger på Armenia 1366 i Buenos Aires. Onsdagar 21.30 är det särskilt för nybörjare och hur avslappnat och opretentiöst som helst. De delar in dansgolvet i olika delar, amatör, medel, avancerad och varje del har egna lärare. Du dansar med din partnerbara om du vill eller så byter ni om med andra. Två timmar senare öppnar stället för alla. Då är det proffs och amatörer blandat som dansar tango hela natten till klockan fyra på morgonen.Det kostar 14 pesos per gång (ca 35 spänn) och vill man bara testa på en gång eller gå kontinuerligt så är allt lika bra. Har ni vägarna förbi Buenos Aires så är det värt besök alla gånger!

Läs mer på La Viruta Tango

Här är en bild på oss från La Viruta och när vi försöker oss på den svåra konsten att dansa.



Boken då? Jo, den är utläst och klar. Som betraktelse över Buenos Aires är den trevlig men resten är sen Sex and the city-sörja. Om man är intresserad av miljöbeskrivningar räcker det att läsa första och sista delen och skippa mitten. Första delen handlar om hur hon kommer till Buenos Aires och förälskar sig i staden och i tangon. Andra delen handlar om hennes jakt på den perfekta partnern vilket sker i form av clubhopping på olika tangoställen. Ganska halvkast skriven chic lit med pluss för skön humor. I tredje delen återkommer hon till livet i Buenos Aires, mycket miljö och lite politik och historia. Bra!

Perfekt eller Good Enough?

Stort reportage i DN Kultur igår om Elizabeth Gummesson och hennes bok Good enough. Läser den själv just nu. Hade stora förväntningar och trodde nog att jag skulle få ut en del del av den. Jag är ju så där så jag måste puffa soffkuddarna innan jag går och lägger mig och helst vika alla plädar rätt och ställa blomkrukorna i rätt vinklar men jag inser att sen jag fick barn har jag helt lagt av mig. Tur kanske!

Boken appellerar sålunda inte särskilt till mig ändå faktiskt. Det är dock kul att läsa hur galet en del tänker (läs framförallt kvinnor) och hur man lägger på sig orimliga bördor och kör på utan att värdera vad som är viktigt och inte. Det är inte jul om det all mat är hemlagad. Det är inget hem om det inte är absolut tipptopp med de senaste möblerna och fondväggarna. Det är inte middag om inte all mat är hemlagad ner till buljongen.

Elizabeth Gummesson skriver om sitt eget liv och sin egen vardag, som den var och som den är men även andra kvinnor och män får komma till tals och berätta om sina Värst var nog mamman som hade lånekläder som barnens kompisar fick låna så de inte skulle smutsa ner hennes välstädade hem.

Själv går omkring och gör högar hela tiden eftersom jag inte klarar av när det är stökigt. Lite skit i hörnen bryr jag mig inte om men det får inte se rörigt ut. Vi har en små högar precis överallt och eftersom man efter ett tag inte vet vad som finns i högarna gör man nya.

Tävla!
Är du perfektionist? Har du lånekläder till barnens kompisar? Kammar du mattfransarna? Bjuder alltid på hemlagat trerätters när du får gäster? Du får mitt ex av boken om du skickar in den värsta bekännelsen av din perfektionism. Maila enannansida@gmail.com senast söndag denna vecka. Enväldig jury är jag.

Läs också:
- "Det räcker med good enough". Intervju i Aftonbladet.
- Gummesson Coaching. Elizabeth Gummessons egen hemsida.
- Läs om boken på bok.nu
- Läs om boken på bokrecension.se

Vill du ha barn med mig?

Det här lät ju lovande men vilket bottennapp. Åsa Jinder har skrivit en bok om ofrivillig barnlöshet som heter Vill du ha barn med mig?.

Det handlar om Nora som träffar Joakim och de försöker få barn tillsammans. Nora är självklart en känd programpresentatör på TV och Joakim är en snygg och populär säljare. Det hela börjar som en Mitt livs novell-novell och slutar som en medicinsk redogörelse.

Språket är styltigt och stolpigt och flera gånger får jag läsa om meningar för de är så konstigt formulerade. Historien kunde varit intressant men mot slutet namedroppas det mediciner och medicinska åtgärder och allting slarvas bara bort.

Vi är Serbiens hjärta

Hur är det att växa upp och vara ung i en tid då Serbien var med om tre krig, natobombningar, sanktioner och störtandet av en president. Det handlar bland annat boken Vi är Serbiens hjärta om.

När andra europeiska ungdomar dansade tekno och tågluffade i Europa var serberna ute och demonstrerade, tog ställning, protesterade och kämpade för överlevnad. Och ja, de dansade lite tekno också men inte var de ute i världen. Hur är det att vara avskydd av omvärlden och vad sätter det för prägel på livet?

Boken börjar i slutet av 2007 med hatdemonstrationer mitt i centrala Belgrad och avslutas med att krigsförbrytaren Radovan Karadzic grips, sommaren 2008. Under det där halvåret som boken utspelar sig under hinner Belgrad både genomgå val och vara värd för Eurovision Song Contest.

Författarinnan Christina Wassholm följer en rad aktivister som kämpar för att göra Belgrad och Serbien till en bättre plats att leva på. De slåss med fördomar, med passitivitet och nationalister. De tar både plats och får stryk för att de kräver att krigsförbrytare lämnas ut, för att de reser till områden där serberna kritiserats för etnisk utrensning och ber om förlåtelse.

Boken är fylld av liv och inspiration och man blir riktigt glad av att läsa den trots att situationen i Belgrad är långt ifrån stabil och enkel!

Boken har undertiteln Ett reportage om party, panik och politik. Det sammanfattar också rätt bra de där åren som vi satt i våra trygga hem och försökte blunda för att det pågick ett krig bara några timmar ifrån oss.
Christina Wassholm har skrivit en av årets vassaste böcker.

Boken fortsätter självklart i bloggen med samma namn.

Läs om boken hos bok.nu.

Sanningen om Gömda

I juli 2008 frågade jag här på bloggen, i samband med att Mia Eriksson skrev en bok om sin historia ur sin dotters perspektiv, kommer Mias man också ut med en bok snart? Och nu ett halvår senare fick jag nästan rätt.

Monica Antonsson var en av de första journalister som fick intervjua Mia Eriksson som 1995 släppte sin kontroverisella bok Gömda som handlar om hur hon tvingas fly landet eftersom Sverige inte kan skydda henne från hennes extremt våldsamme ex-man. När Monica Antonsson får träffa henne är Mia maskerad och interjvun måste ske i ett särskilt rum med skottsäkra fönster hos Bonnier för att hotbilden är så stark. Redan där började hon ana ugglor i mossen men inte förrän tolv år senare får hon kontakt med Mias ex-man som helt frivilligt väljer att träda fram med namn och bild och berätta sin historia och boken Sanningen om Gömda börjar ta form.

Ju mer man läser boken desto tydligare blir det att stora delar av den faktiskt är påhittade och fabulerade. Mia beskrivs som en dramatisk person med stor fantasi och en fantastisk förmåga att manipulera och lura sin omgivning, särskilt då polis och sociala myndigheter. Jag tänker inte lista alla detaljer kring saker i boken som överbevisats av författaren för det har så många andra gjort före mig. Jerry till exempel, läs hans sammanfattning här eller theWitchs sammanfattning här, om ni är nyfikna.

Historien är fascinerande och sanningen som Monica Antonsson rullar fram är ofrånkomlig. Dock kan jag få lite dålig smak i munnen av att det läggs så stor vikt vid saker som att Mia inte hade 4,7 i betyg och att Anders inte alls var från Norrland. Tyvärr är de de exemplen som hela tiden kommer upp i debatten när det finns betydligt intressantare brister i boken, som att det saknas bevis, anmälningar och att beslut om stora pengautbetalningar till Mia och hennes familj fattats av enskilda politiker.

Många bloggare verkar också ha gjort den här historien tills sitt personliga korståg. Och de känner sig säkert personligt kränkta av Liza Marklund och Mia Eriksson och likt rättshaverister skapar de ett drev. Jag tycker själv det är rimligt att de båda kliver fram i medierna och förklarar sig, men att begära att författare ska lämna Piratförlaget i protest och att det nu på våra stora nyhetsredaktioner pågår diskussioner om hur man ska kunna rädda Marklund känns helt rabiat. Det skulle förvåna mig oerhört om det var sant.

Det är så många insinuationer, antydningar och rykten att man blir helt matt och jag undrar hur folk orkar. Exempelvis gick det ut ett rykte om att Piratförlaget hade gått ut med ett brev till samtliga bokhandlar om att boken skulle flyttas från dokumentärer och biografier till skönlitterära hyllor men det kan jag, som har insideinfo från bokhandeln, dementera.

Hur som helst. Monica Antonsson har gjort ett klipp i och med att publicera den här storyn. Boken är inne på sin tredje upplaga redan och historiens engagemang verkar inte på något sätt dala. Jag spår att vi kommer få se fler böcker i ämnet, ur olika synvinklar och banne mig, om det inte kommer en bok från Mia Eriksson snart där vi får höra den SANNA och RIKTIGA historien. Grattis det förlag som får det kontraktet.

Lyckan, kärleken och meningen med livet

Elizabeth Gilbert ligger på badrumsgolvet och har ångest. Hon är strax över 30 och bor med sin perfekta man i sitt perfekta hus och lyckas inte bli gravid med de perfekta barnet. Ett barn som hon inte vet om hon vill ha. Vad vill hon ha? Vad är livet?

Till slut bryter hon upp, flyttar ut ur det perfekta huset, skiljer sig och efter långa månader av sorg drar hon ut på en årslång resa för att hitta sig själv. Hon väljer att tillbringa fyra månader vardera i Italien, Indien och Indonesien. Alla länder som börjar på bokstaven I som i jag på engelska.

På engelska heter boken Eat, Pray, Love vilket är en mycket bättre titel faktiskt eftersom det är precis vad boken handlar om.

I Italien väljer hon att äta och lära sig italienska. Att frossa i god mat och italienska ord och hon lär sig njuta. Njuta av det lilla och stora och inte bry sig om dåligt samvete för att hon gör det. I Indien lär hon sig finna sinnesro genom att meditera och leva i nuet. Att ta vara på stunden och inte älta dåtiden eller oroa sig för framtiden. I Indonesien lär hon sig älska och hitta balans. Hon besöker en medicinman varje dag, hittar en älskare, får en väninna och så småningom avslutar hon sin resa, starkare, helare och friskare!

Boken är uppbyggd i 108 kapitel, inspirerad av ett indiskt radband som har 108 kulor och varje land får 36 kapitel vardera. Varje kapitel kan dessutom läsas fristående eftersom varje kapitel innehåller en inre resa. Sammantaget följer det en kronologisk ordning. Lysande gjort. Meningen är att man ska kunna läsa lite här och där när andan följer på, men jag sträckläste den helt.

Boken är välskriven och otroligt inspirerande. Årets bästa bok utser jag den till. Fantastisk. Jag skulle vilja ge bort den till alla jag känner.

På YouTube kan man se ett 30 minuter långt klipp där Elizabeth Gilbert själv berättar och läser ur sin bok: Se det! Inspireras! Läs boken!

Fadde - min story

När den här boken kom så marknadsfördes den som att "Nu ska Fadde avslöja allt om livet på Stureplan". Och visst, det är en del skvaller om köpta journalister och otrevliga och trevliga superstjärnor och kvarglömda propositioner från ministrar och lite roligt är det att läsa om hur Fadde jobbade som dörrvakt på Spy Bar, psykologin och turerna kring vem som fick släppas in och inte.

Men det hade räckt med en artikel i en kvällstidning ungefär. Mer stoff finns inte. Så till syvende och sist är boken rätt ointressant.

Jahapp liksom!

Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät

Det här är väl en vacker titel. Smaka på den, Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Det är också en vacker bok skriven av Paulo Coelho.

Pilar ger sig ut på spanska landsbyggden för att följa sin ungdomskärlek som nu blivit en andlig ledare som kan göra under och har många följeslagare. De träffas efter elva år igen och Pilar följer honom runt på spanska landsbyggden. Han lever hela tiden i nuet, i stark symbios med andligheten och Pilar är raka motsatsen. Rationell och kontrollerad. Modern. Deras möte får hennes världsbild att gunga och hon tvingas välja mellan att ge sig ut i otryggheten och kärleken eller tryggheten och det förutsägbara.

Språket är fantastiskt. Ge karln nobelpriset nu.

- Köp boken hos Ugglan
- Läs om boken hos bok.nu